Maria Juusela, Johanna Holmström: Själarnas ö

Holm­ström, Johan­na (2017). Själar­nas ö. Hels­ing­fors: För­laget.

”De är som barn, brukar dok­tor Mikan­der säga. Men hur skulle de kun­na vara på något annat sätt? Så som de behand­las? Ingen vil­ja, inget ans­var, ingen fri­het.

Hon tyck­er så synd om dem ibland då hon ser hur de läng­tar bort, men sam­tidigt vet hon att de inte klarar sig där ute, i samhäl­let. Samhäl­let är en hård mod­er. Det älskar ingen. Det finns bara krav och ingen belön­ing.”

Det är den unga psyki­a­triska sjuk­sköter­skan Sigrid Friman som i Johan­na Holm­ströms nyaste roman Själar­nas ö gör sig dessa fun­deringar om sina patien­ter. Boken (Sielu­jen saari i fin­sk över­sät­tning av Jaana Niku­la) är en av två roman­er för­lag­da till ön Själö i Nagu skärgård som utkom för­ra året. På fin­s­ka utkom även Kat­ja Kallios Yön kan­ta­ja som gestal­tar en verk­lig patients, Aman­da Fredri­ka Aal­to­nens (1864–1918) vack­ra, vil­da livsöde i fik­tiv ram. Båda dessa roman­er har Jut­ta Ahlbeck-Rehns dok­tor­savhan­dling Diag­nos­ticer­ing och dis­ci­pliner­ing (Åbo Akade­mi, 2006) med dess grundli­ga genomgång av arkiv­en från Själö från 1889 till 1960 att tac­ka för sitt bak­grunds­ma­te­r­i­al.

Under den tid när Själö hos­pi­tal år 1889 över­gick till sjukhus för kvinnli­ga men­tal­pa­tien­ter var psyki­a­trin en ung veten­skap. Genom tre kvinnli­ga karak­tär­ers öden knut­na till sjukhuset mel­lan 1880- och 1940-talet skil­dras därmed även psyki­a­trins framväxt. Själö hos­pi­tal fram­ställs som vår­danstalt, men till stor del även som för­var­ingsplats och fän­gelse för sådana kvin­nor som det fin­länd­s­ka samhäl­let kring sekel­skiftet ville göm­ma undan. Sam­tidigt gestal­tas det psyki­a­triska sjukhuset som en mod­ern arbet­splats, ett nytt yrkesfält som höll på att öpp­na sig för utbil­dade kvin­nor.

Den förs­ta och längs­ta delen i Själar­nas ö kret­sar kring den sena 1800-tal­shjältin­nan, bond­dot­tern Kristi­na Ander­s­son, och hennes drama­tiska his­to­ria där hon i ett psyko­tiskt utmat­tningstill­stånd dränker sina två små barn. När hon förstår vad hon gjort djup­nar psykosen och led­er henne till slut till Själö, där hon lever resten av sitt liv i ett småningom kata­tont till­stånd. Hur det blev som det blev för Kristi­na, vad som led­de henne till den ödes­di­gra nat­ten, är en av roma­nens cen­trala frå­gor. Det finns mån­ga trå­dar att dra i här: en av dem som roma­nen ofta återkom­mer till är den samhäl­leligt hårt regler­ade kvinnli­ga sex­u­aliteten. Det är fram­förallt dubbel­moralen som prickas: sex­uel­la över­grepp som samhäl­let för­tiger å ena sidan, skam­men och iso­lerin­gen när en ogift kvin­na gett efter för lus­ten å den andra. Kristi­nas förs­ta barn har kom­mit till genom en våldtäkt i sko­gen, det andra genom en romans före äkten­skapet. Priset för det­ta är mar­gin­alis­er­ing. Som ung, utmat­tad mor blir Kristi­na över­giv­en av kvin­nor­na omkring henne, av vil­ka den vik­ti­gaste är hennes egen mor.

Holm­ströms gestalt­ning av den psyko­tiska sjuk­doms­bilden är kanske inte alltid helt över­ty­gande, men det­ta är inte heller roma­nens ärende. Fin­stämt och drab­bande vill roma­nen visa hur vansinne i grun­den hand­lar om kär­lek­slöshet – ensam och med för tun­ga bör­dor kan vem som helst knäckas. ”Till dig som någon gång undrat om du är galen, eller om du håller på att bli det. Du har för­mod­li­gen rätt”, lyder dedika­tio­nen i bör­jan av boken och roma­nen för­blir den­na devis tro­gen. Språket är kristal­lk­lart, måleriskt och späck­at med detal­jer. Holm­ström kan kon­sten att skil­dra affek­ter och ångest och mod­er­skapets nat­tli­ga vrede på krop­pens plan. Läsaren vägleds in i iden­ti­fika­tion och inlevelse, att fly­t­ta in i dessa kvin­nokrop­par och kän­na deras utmat­tning, förvir­ring, kropp­sli­ga förnedring eller des­per­a­ta hopp. Och till att förstå hur det mest irra­tionel­la kan fram­stå som det enda gång­bara. Det är tid­vis näs­tan fysiskt smärt­sam läs­ning.

Roma­nens andra patien­töde skil­drar 1930-tal­shjältin­nan Elli Curtén. Hon kom­mer till Själö strax efter sjuk­sköter­skan Sigrid och genom dessa två kvin­nors par­al­lel­la öden kom­mer roma­nen in på mer mod­ern mark. Sigrid får rep­re­sen­tera hop­pet om men­talvår­dens nya vin­dar: ”Nya Sigrid. Allt vill hon veta. Pre­cis allt om patien­ter­na. Var­ifrån de har kom­mit, vil­ka de är, vad det är som plå­gar dem. Vad är det hon egentli­gen letar efter?” Till roma­nens styrkor hör att ock­så Sigrid, som inled­ningsvis fram­ställs nästin­till stereo­typt som ”en sund själ i en frisk kropp” får sin egen his­to­ria, där gränser­na mel­lan frisk och sjuk, sund och galen, sud­das ut.

Elli är i sin tur den deprimer­ade och uttråkade borg­erli­ga dot­tern som rym­mer hemifrån för att föl­ja en förälskelse. Paret över­lever genom min­dre brott och fort­sät­ter på en medi­alt upp­märk­sam­mad Bonnie&Clyde-färd längs med den fin­s­ka kusten innan Elli sedan drama­tiskt åker fast och skickas till Själö. Ock­så Ellis bak­grund skil­drar roma­nen detal­jer­at med en djupt ambiva­lent mod­er­sre­la­tion i fokus: omöjlig att kom­ma nära, omöjlig att släp­pa. Ur Ellis karak­tär kunde man utläsa bor­der­line-drag, men det roma­nen snarare verkar vil­ja visa på är hur snävt han­dling­sutrym­met för en ung, rastlös kvin­na his­toriskt sett var­it och då särskilt igen i förhål­lande till sex­u­aliteten. Att Elli skickas till Själö skil­dras som något av en upp­fos­tringsåt­gärd, där de samhäl­leli­ga mak­tin­stanser­na och de borg­erli­ga föräl­drar­na står på sam­ma sida: hon ska bry­tas in i en mod­ell för lämpligt kvinnligt beteende. För Elli hägrar ock­så hela tiden hop­pet om att verk­li­gen få läm­na Själö om hon anpas­sar sig och lydigt upplåter sin kropp till förne­drande under­sökningar och extrema, ras­bi­ol­o­giskt influer­ade ingrepp. Med Elli tillkom­mer även ett klassper­spek­tiv: att få läm­na Själö kräver en familj som med ekonomiska medel stöder det­ta, något de fles­ta patien­ter sak­nar.

Som roman ter sig Själar­nas ö starkt präglad av den bakom­lig­gande dok­tor­savhan­dlin­gens teo­retiska ref­er­en­sra­mar: soci­ol­o­giska och fem­i­nis­tiska. Det­ta blir tydligt fram­för allt i hur sjuk­dom gestal­tas. Det är myck­et kropp i roma­nen, men soma­tiskt, genetiskt eller neu­rol­o­giskt betingad sjuk­dom intresser­ar den sig inte för, utan behand­lar endast för­bi­ilande. Det är kul­turellt och diskur­sivt upp­byg­g­da sjuk­doms­bilder som roma­nen vill beskri­va – hur snabbt kvin­nors avvikelse från samhäl­leli­ga normer kun­nat diag­nos­ticeras som men­tal sjuk­dom. Hur skör bal­ansen i psyki­a­trins his­to­ria var­it mel­lan vård och kon­troll. Och till hur stor del kvinnli­ga patien­ter var­it bärare av samhäl­lets egen sjuk­dom och misog­y­ni – sijaiskär­si­jöitä i Mart­ti Siiralas anda.

Ur ett rent lit­terärt per­spek­tiv funger­ar Själö syn­nerli­gen väl som han­dlingsplats. Skärgård­sön är en välkänd topos inom den fin­landssven­s­ka lit­ter­a­turen, det trån­ga rum­met en annan, och båda dessa möts i gestalt­nin­gen av hos­pi­talet. Instängdheten och fån­gen­skapen plac­eras vid det naturskö­na havs­ban­det – så nära Nagu att den större ön syns över vat­tnet. I dessa #metoo-tider plat­sar Själar­nas ö som en berät­telse om hur mak­tlösa och osed­da kvin­nor var­it i samhällen styr­da av täm­li­gen likgiltigt inställ­da män. På Själö är det den enväldiga dok­tor Mikan­der som råder med tidens psyki­a­triska diag­noser som dis­tanserande mak­tmedel. Roma­nen vis­ar inte heller något större intresse av att nyansera sin mans­bild; det här är fram­för allt en berät­telse om mar­gin­alis­er­ade kvin­nor och kvin­no­his­to­ria. Om det kom­plexa, ibland omöjli­ga ban­det mel­lan mödrar och döt­trar i patri­arkala samhällen, om kvin­nors sår­barhet och hys­teri och des­per­a­ta läng­tan. Men slut­li­gen även en berät­telse om kvin­nors kär­lek till varan­dra och om att söka fristäder för den. Trots sin karak­tär av fän­gelse blir Själö ock­så en plats för kvin­nor att äls­ka och stö­da andra kvin­nor, en plats där hop­pet – om det alls finns något – är sys­ter­skap.

Maria Juusela